Mörkaste arbetet...
Paul och hans två vänner är tolv år gamla och
jobbar 10 timmar om dagen i den mörka gruvan.
Torsdag 05.00, Liverpool. Det är tidigt på morgonen. Den fuktiga luften nuddar mitt ansikte. Jag hör från långa vägar vart jag ska gå, det dånar och smäller så högt. När jag börjar närma mig ser jag många människor som ser ut att arbeta. Men en sak tänker jag extra mycket på. Varför så många barn?
Det blir mörkare och mörkare ju längre ner vi kommer. En liten pojke delar vagn med mig ner till gruvan. Han berättar att han hette Paul. Efter en lång och obekväm färd ner till kolgruvan är jag äntligen framme. Nere i gruvan är det väldigt högt tempo. Många människor springer runt och maskinerna låter högt även om klockan bara är 5 på morgonen. Jag känner att jag är i vägen.
När jag försöker få kontakt med någon, slingrar de sig bara ut och säger att de måste fortsätta arbeta. Då ser jag Paul, han står med en hacka. Jag får lov att intervjua honom.
Jag tycker absolut inte om detta arbetet, men jag har inget val, sa Paul ledsamt.
Paul är 12 år gammal och har jobbat i kolgruvan i två år. Han säger att han hatar jobbet i gruvan fast att han jobbar för att hjälpa sin familj. Paul bor tillsammans med sin mamma, pappa och lillebror. Hans lillebror är 10 år och har jobbat i gruvan i 1 år.
Han berättar att han drömmer om att bli läkare.
Farligt arbete
Det är väldigt många barn och vuxna som arbetar i kolgruvor.
Men är detta arbete verkligen bra för hälsan?
Jag var och pratade med stadens doktor, han berättade svaret för mig.
Nere i gruvan är det mörkt och fuktigt. Det finns inte mycket syre i gruvorna och till råga på allt så är luften där nere smutsig. Barn och vuxna blir ofta sjuka av att andas in för mycket luft i gruvorna. Gruvorna är små och trånga, människorna behöver ofta huka sig eller krypa på marken. Det är inte bra för skelettets uppbyggnad, den kan bli svag och man kan få puckelrygg.
Det ansträngande jobbet i gruvan kan påverka en människas hela liv.
Paul berättar att arbetarna ofta drabbas av sjukdom. Han blev själv sjuk en gång och drabbades av en farlig bakterie i blodet. Det hade skett på grund av den smutsiga luften i gruvan. Han blev mycket sjuk men överlevde.
- Min bästa vän drabbades en gång av en bakterie och fick lunginflammation, han blev väldigt sjuk.
Paul sänker huvudet och snyftar. Jag förstår att hans vän inte överlevt.
Paul fortsätter att visa mig runt i gruvan. Jag får se platsen där man hackar kol, där man sorterar kol och där man rensar kol. Mer får jag inte se, han berättar att icke arbetande människor inte får se mer.
Jag tänker fortfarande på det, varför får jag inte?
Paul berättar att han ofta arbetar men att hacka fast ibland får han sortera kolen.
Arbetarna här är på olika nivåer, de som sorterar är de bästa, det sämsta är att arbeta där inne.
Han pekar på dörrarna som jag inte fick gå in i.
- Där inne transporterar man kolen.
Jag tackar för intervjun och fortsätter att kolla runt i den stora gruvan. Jag skulle vilja prata med gruv-disponenten.
När jag får tag på honom har han fullt upp, men tillslut får jag lov att intervjua honom.
Gruv-disponenten heter John Will och har varit gruv-disponent i över 40 år. Han äger gruvan helt själv och har över 300 arbetare. Jag frågar vad han tycker om att barnen arbetar.
Om vi ska få ett så bra land som möjligt måste alla arbeta.
Han kollar lite fundersamt på mig men fortsätter sedan.
Även han ger mig en liten rundtur i gruvan. Han visar samma saker som Paul visade.
När vi kommer till dörrarna där man transporterade kolen stannar han.
Så nu har du sett min magnifika gruva, nu måste jag tyvärr gå.
Han tackar för sig och går därifrån.
Nu är klockan 07:30 och jag känner att jag är färdig. Jag tänker på allt jag varit med om idag.
Jag saknar att vara uppe på den riktiga marken. Jag har också fått svårt att andas för att jag har varit i gruvan så länge.
Jag börjar gå mot vagnarna. Färden upp till marken är ännu hoppigare.
Äntligen känner jag fast mark under mina fötter.
Text: Maja Amour
Bild: Maja Amour
