Fantasy Berättelse

Fantasy

Anastacia

Mitt namn är Saga och jag är 15 år gammal, egentligen heter jag Sagalie fast det är aldrig någon som säger. Jag bor tillsammans med min mamma och lillasyster Melina i en lägenhet i Brunna, ett litet samhälle en bit ifrån Stockholm. Förra året hände en sak som jag aldrig kommer glömma, tro mig eller tro mig inte, jag kommer iallafall berätta.

Det underliga började redan när jag vaknade på morgonen. Jag låg i min säng en helt vanlig lördagmorgon och solens strålar försökte pressa sig igenom springorna mellan fönstret och rull-gardinen. När jag vaknade kände jag hur blöt jag var, det kändes som jag precis gått ur duschen och lagt mig i sängen. Hela ryggen, magen, huvudet, lakanet och ända ner på tårna var blöta.

Jag hade sovit med min tjocka pyjamas även om det var mitt i sommaren och tänkte att jag säkert bara svettats för att jag var för varm. Jag satte mig upp i sägen, jag var yr. Alla möbler var suddiga och jag såg inte så mycket, jag var ganska illamående och hade ont i huvudet också. Jag gnuggade händerna i ögonen och då lättade yrseln lite. Jag gick ner till mamma i köket.

Herregud Saga, sa mamma så fort jag klev in i köket. Du ser helt sjukt ut ju, hur mår du?     

Jag sa att jag mådde bra och att jag bara sovit lite dåligt om natten, det var inte sant. Jag mådde inte bra, inte bra alls men jag orkade inte med hennes tjat om doktorn och massa tabletter. Istället satte jag mig och åt frukost.

På eftermiddagen tog mamma med mig och Melina till sjön för att bada. Det var verkligen varmt ute, säker 35 plusgrader och alltså en perfekt dag vid sjön.

Nu i efterhand tänker jag, tänk om vi aldrig åkt till sjön? Tänk om jag aldrig gått ut och badat själv, vad hade hänt då? Hade inget av detta hänt då? Fast i för sig, det är lätt att vara efterklok.

Som sagt vi var vid sjön. Mamma och jag låg och solade och Melina satt och grävde i sanden. Jag kände hur solen stekte på min rygg och jag bestämde mig för att bada.

Jag gick ner i vattnet själv och kände det svalkande vattnet mot min kropp. Vattnet var kallt och jag rös till när det passerade naveln. Simtagen i vattnet gjorde så att hela kroppen fylldes av frihet och glädje. Jag dök många gånger, upp, ner, upp, ner.

Men plötsligt stannade allting, det kändes som hela världen stannade upp. Jag var under vattnet, jag försökte göra simtag men vattnet var stilla. Det kändes nästan som om vattnet frusit till is på bara en sekund. Jag kände paniken växa i kroppen, och hur jag plötsligt blev helt galen. Jag behövde luft, nu! Ytan var helt stilla och när jag kollade upp mot den såg jag bara svart. Träden och den blåa himlen syntes inte mer över ytan, det var bara helt svart.

Jag förstod ingenting, det kändes som min hjärna plötsligt bara kollapsat. Ramlat ner från ett berg eller drunknat. Drunknat, vad betyder drunkna? kommer jag drunkna? Ja, det kommer jag, vem överlever liksom att bli fast under vattnet och inte få någon luft? Ingen! Jag måste verkligen komma upp nu!

Efter att hjärnan stängts av kände jag hur rasten av kroppen började tappa känseln. Jag rös över hela kroppen som jag inte visste att jag hade längre, jag tappade absolut allt.

Jag kunde inte göra någonting utan bara vänta tills den sista luften i mina lungor skulle åka ut.

Men sedan kände jag något konstigt, som ett sug. Jag började dras ner mot bottnen sakta sakta. Jag visste inte vad som hände eller vad som skulle hända mig. Tankarna rullade i min döda hjärna, men sedan blev allt svart. 

När jag vaknade låg jag på en säng i ett väldigt tomt rum. Jag förstod ingenting om vad som hade hänt eller vad jag var. Jag orkade varken titta eller tänka. Det låg en filt över mig, eller rättare sagt en päls, jag tror den var av en björn. När jag sedan började fundera på vad som pågick, hörde jag två röster bråka med varandra.

Hur kunde du ta fel? Du vet att vi bara hade en chans, och det är bara tre dagar kvar! Vad hade du tänkt göra nu?! skrek en mörk mansröst.

Förlåt, förlåt. Jag trodde verkligen det var hon, hon var så lik! svarade en röst som också lät som en man, fast mycket yngre.

Det blev plötsligt tyst. Jag satte min upp i sängen. Mitt bruna hår var fortfarande fuktigt och jag hade fortfarande bikini på mig. Huvudet värkte när jag satte mig upp, precis som det gjort samma morgon. Jag kollade runt i rummet. Det fanns bara en säng, en dörr och ett fönster som var igen täckt. När jag satt och kollade runt i rummet öppnades dörren.

Någon stack in huvudet och kollade mot mig men stängde sedan dörren. Efter en stund öppnades dörren igen och någon kom in. Det var en kort varelse som sakta närmade sig. Jag såg att det var en pojke med krulligt hår. Hela hans kropp såg ut att vara ungefär 16 år men när jag sedan tänkte på längden började jag tveka, han var typ lite längre än till min navel. Han ställde sig framför mig.

Hej, mitt namn är Pålos men kalla mig Pål. Ta på dig den här!

Han räckte fram en slags säck som liknade det han hade på sig. Jag nickade och gjorde som ha sa. Sedan tog han mig i handen och drog med mig ut ur dörren.

Jag stod mitt i en folkmassa av kryllande små varelser. Alla var lika långa som Pål fast det var både kvinnor, män, pojkar, flickor och bebisar. Det var allt, och alla gick överallt. Jag kan inte säga att dem var dvärgar, dom var längre än så. Det fanns små hus också som såg ut som runda stenar med dörr.

Pål hade släppt min hand fast tog tag i den igen. Han drog med mig genom havet av människor, eller OM det nu var människor. Han tog mig till ett stort hus. Det var lika stort som alla vanliga hus jag sett i mitt liv, fast när man jämförde med de andra små husen såg det ut som ett slott. Pål vände sig mot mig, han var faktiskt ganska söt.

Här bor Härskaren, han kommer berätta varför du är här, sa han nästan lite ledsamt.

Han öppnade dörren och vi gick in. Jag fick böja mig i dörren eftersom den var så låg.

Det stora huset var väldigt fint, det var smyckat med diamanter och pärlor i minsta lilla hörn.

När vi gick igenom ytterligare en dörr satt det en liten gubbe där. Det var en stor tron med gulddetaljer och pärlor. Den lilla gubbe som var ännu kortare än Pål. Han såg väldigt gammal ut och var krokryggig. Det stod tjänare runt honom med någon slags frukt.

Den gamle tittade upp mot oss, han kollade väldigt fundersamt på mig men blängde sedan på Pål.

Hade Pål gjort något fel eller varför är annars alla arga på honom?

Han bad oss sätta sig ner.

Välkommen flickebarn, du undrar säkert varför du är här.

Han hade en väldigt krasslig röst, men jag nickade.

Det är så här. Det finns en växt här i Aqustofia som har vuxit i tusentals år. Blomman kommer slå ut om tre dagar och om vi inte hinner stoppa den kommer hela Aqustofia befolkningen att dö.

Jag kollade fundersamt på honom, jag fattade absolut ingenting.

Men varför skulle ni dö, det är bara en blomma?

Fröna i blommans pistiller är giftiga och om dom släpps ut i våran luft kommer alla kvävas till döds. Hans röst hade nu blivit hårdare på något sätt.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad har jag med den där blomman att göra? Jag bestämde att fråga.

- Vad har det med mig att göra?

Blomman har väldigt tjocka och stora rötter. Ingen av oss här i Aqustofia har starka muskler att skjuta en pil igenom. Du kanske har märkt att vi är en aning mindre är dig. Jag bad då till gudarna att låta mig sända en varelse från universum som skulle hjälpa oss och jag fick en chans. Jag drabbades sedan av en sjukdom och då bad jag min bästa tjänare att sända varelsen, Påls far.

Han kollade surt på Pål som verkade skämmas extremt.

På något väldigt obegripligt sätt pratade någon väldigt okunnig med gudarna och sände hit fel person, alltså dig.

Jag förstod då att det var Pål som sänt hit mig. Det var därför alla var arga på honom, han skickade hit fel person och därför har han orsakat till alla här kan dö. Jag blev plötsligt väldigt lättad av någon konstig anledning, jag tror det var för att jag först nu förstod någonting alls.

Den gamle avbröt plötsligt mitt tänkande:

Eftersom du är våran enda chans måste du hjälpa oss ändå.

Hon?!

Det var Pål som avbröt han med en förvånad röst.

JA, HAR DU NÅGOT ANNAT FÖRSLAG DITT LILLE AVSKUM, ALLT DET HÄR ÄR DITT FEL OCH DET HOPPAS JAG ATT DU VET, den gamla reste sig från tronen och tog ett steg framåt. Hans knotiga finger skakade när han riktade det mot Pål.

NejNej, förlåt mig. Hon blir perfekt, sa Pål. Hans röst lät instängd för att han hade tryckt upp händerna för ansiktet. Den gamle satte sig ner igen.

Men hur kommer jag hem?

Klarar du att rädda oss kommer du få återvända, annars kommer du kvävas till döds så som vi.

Jag visste inte vad jag skulle svara.

Natten skulle jag tillbringa i ett litet hus precis utanför Härskarens slott. Det var ett litet rum med en säng, en lampa, en byrå och ett stort fönster. Jag kröp ner i sängen och kände hur obekväm den var, jag lyfte sedan på täcket och såg att "madrassen" bara var en massa stenar.

Utan att tänka på vad jobbigt allt var tog jag istället den lilla mattan och la över de vassa stenarna. 

Jag sjönk ner under det håriga täcket (detta var nog också päls av en björn) och försvann i en stor tjock sömn.

Jag vaknade sedan av att någon skakade på mig. Det var ljust i rummet och det tog en stund innan    ögonen vant sig vid det. Jag såg att det var Pål som skakade på mig, men det var två andra där också. Det var en tjej och en kille och båda två var lika korta som Pål.

Hej Anastacia, har du sovit bra?

Öhh, va?

Jaja, som du ser har jag två personer med mig, Wolkyria och Kyliner.

Han vände sig om och pekade på personerna bakom sig. Tjejen slängde bak sitt stora lockiga hår bakom axeln och tittade noga på mig. Killen stod bara där med sina enorma muskler.

Anastacia? Sa jag.

Nej lilla du, Wolkyria heter hon. Dessa två ska träna dig nu dessa två dagar och förbereda dig inför uppdraget. Kyliner har hand om din styrka och Wolkyria om dina kunskaper om pilbågen. Vi måste komma igång nu med detsamma, vi har ingen tid att förlora.

Han hjälpte mig att sätta mig upp på sängen. Jag var stel och hade ont i ryggen. Pål plockade upp något på marken som legat där hela tiden och la det på sängen.

Här har du lite kläder att träna i. Skynda dig ut så väntar vi där.

De lämnade rummet och stängde dörren. Jag tog upp kläderna som Pål lagt på sängen. Det var röda kläder av ett hårt material. Kläderna var i en hyfsat lagom storlek fast fortfarande lite liten. Dom hade nog förberett ganska mycket för att jag skulle komma.

Ute på gården bakom mitt lilla hus hade de satt fram mängder av olika saker man kunde träna med. Pål, Wolkyria och Kyliner stod vid sidan av gården och pratade, jag gick fram till dom.

Det var på tiden, du ska börja med stryka och då har Kyliner hand om dig. Jag hämtar dig när det är dags för lunch. Lycka till nu Anastacia!

Pål började gå bort från gården fast vände sig om när jag ropade.

Nej, men va. Saga hete...

Hejdå! Kyliner har hand om dig nu! 

Han verkade ha bråttom och försvann bakom huset. Jag kollade på de andra två. Wolkyria sa något till Kyliner som jag inte hörde och sedan försvann även hon bakom huset.

Du har mycket att lära så vi börjar på en gång, sa Kyliner.

Hans röst var grov och mörk och jag blev väldigt förvånad. Att en sådan liten människa kunde ha en sån mörk röst. Jag skrattade till lite fast tog sedan handen för munnen. Han blängde argt på mig. 

Han började gå ut mot gården och jag följde efter. Hela förmiddagen tränade vi styrka, uthållighet och mod. När Pål kom för att hämta mig låg jag på marken i solen och orkade inte röra på mig. Träningen hade varit hårdare än vad jag trott. Kyliner var ju så liten och därför hade jag förberett mig på en lätt och inte så uttröttande träning, fast jag hade fel. Jag förstod varför han hade sina muskler.

Vi åt lunch i Härskarens slott, jag, Pål, Kyliner, Wolkyria och den gamle. Det var flera olika sorters rätter och drycker. Jag var verkligen hungrig efter träningen och skyfflade på mer och mer mat på min tallrik. Pål kollade på mig med sina stora bruna ögon och log. Han var verkligen söt. 

Anastscia?

Jag fortsatte att kolla på hans fina ansiktet. Det krulliga håret var brunt och det hängde en lock ner för hans panna.

Anastacia?!

Han hade en liten mun. Jag såg att han öppnade den fast jag hörde inte vad han sa. Till och med hans tänder var söta på något sätt.

ANASTACIA?!

Jag vaknade upp från mitt tänkande när någon slog handen i bordet. Det var Wolkyria som försökt prata med mig. Hennes röst var stark fast ljus.

Öhh, va?

Vi kanske ska träna din hörsel också?! Hon lät nästan lite arg.

Ursäkta mig! Du kanske ska lära dig mitt riktiga namn först?!

Vad pratar du om, vi har inte tid med sånt. Blomman slår ut om två dagar så vi måste fokusera nu. Du ska nu träna pilskytte med mig hela eftermiddagen. Möt mig vid gården.

Hon reste sig upp från stolen och bugade åt den gamle, sedan lämnade hon slottet.

Träningen med Wolkyria var inte lika jobbig som Kyliners, hennes var mer provocerande. Det enda jag gjorde var att försöka lära mig att skjuta en pil. Wolkyria sköt första och träffade mitten av tavlan och sedan sköt jag och fick knappt iväg den. Jag blev väldigt arg fast hon lugnande mig. Wolkyrias måltavla stod ungefär 20 meter längre fram än min. Jag förstod att det var för att hon inte hade kraft att skjuta längre. 

På slutet av träningen gick det bättre. Jag satte måltavlan och kom bara närmare och närmare mitten.

Duktigt Anastacia, du lär dig snabbt. Vi ses imorgon.

Wolkyria tog sig pilbåge och gick sin väg. Jag stannade kvar lite och fortsatte öva.

Dagen efter var ungefär likadan. Jag tränade med Kyliner på förmiddagen, sedan åt jag i slottet med de andra och efter det tränade jag med Wolkyria hela eftermiddagen. Jag kände mig starkare än någonsin och pilskyttet gick jätte bra.

Jag tror du är redo, Anastacia.

Det var den gamle som sa. Han hade kollat på träningen med Wolkyria och verkade nöjd.

Hur kan jag ha blivit så stark på bara två dagar?

Du är speciell, flicka lilla. Kom ihåg det.

Jag satt i mitt rum på kvällen och tänkte på morgondagen. Det var första gången jag verkligen gjort det. Tänk om jag inte klarar det? Då dödar jag ett helt kungarike och mig själv. Jag började gråta när jag tänkte på det. - Jag kommer klara det, jag måste klara det, sa jag tyst till mig själv.

Du kommer klara det!

Jag hoppade till av förvåning och vände mig om, där stod Pål. Han log mot mig och jag torkade snabbt bort tårarna från ansiktet. Han satte sig på sängkanten och kramade mig. Jag blev förvånad fast kramade tillbaka. Jag nådde runt med armarna och knäppte ihop händerna bakom hans rygg. Jag kände doften av hans hår, det luktade lite skog fast ändå gott.

Jag tycker verkligen om dig. Jag märkte det första gången jag såg dig. Du kommer klara det!

Men tänk om jag inte gör det?

Det gör du.

Pål lutade sig bakåt och kollade på mig. Hans ögon glimmade och han log. Han torkade bort några tårar från min kind. Plötsligt lutade han sig fram och kysste mig rätt på munnen, en lång kyss. Det blixtrade av fyrverkerier inuti mig och jag blev alldeles varm. Han lutade sig tillbaka och jag kände hur jag blev generad.

Vi ses imorgon, Anastacia.

Han reste sig upp och började gå mot dörren. Jag hade vant mig vid det namnet nu.

Jag gillar dig också! ropade jag efter honom.

Han öppnade dörren och vände sig om och log, sedan stängde han dörren efter sig.

Jag vaknade på morgonen, den där morgonen. Den viktigaste morgonen jag någonsin vaknat på.

Någon hade lagt fram kläder till mig dagen innan. Det var en riktig rustning denna gången, med vita detaljer på och i min riktiga storlek. Det fanns också en hjälm med en stor vit fjäder på toppen.

Jag drog på mig kläderna sakta och gick sedan ut.

ANASTACIA! ANASTACIA! VÅR CHANS TILL LIVET! ANASTACIA!

Det var hela Aqustofia som samlats utanför slottet, för att träffa mig antar jag. De hoppade och skrek mitt namn. Dörren till slottet öppnades och den gamle kom ut.

Hoppas att du är redo, för idag händer det Anastacia. Alla har väntat på dig. Vi ger oss av direkt.

Hans röst hördes knappt jämte folket rop. Jag tog hans hand och vi började gå mot skogen. Jag och den gamle längste fram, sedan Pål, sedan Wolkyria med pilbågen och Kyliner med en stor väska och sedan hela befolkningen.

Blomman slår ut om 21 minuter. Du ska sikta på central roten av växten. En hård pil som går igenom den och ut 24mm, då har du lyckats och är oss evigt tacksamma. Sa den gamle när vi vandrade genom skogen.

Men hur ska jag veta vilken som är den roten?

Den sitter under skaftet och är den enda som är gul.

Jaha

Vi gick genom en annorlunda skog. Med blåa och böjda träd som luktade sött på något sätt. Jag vågade inte fundera på om jag var rädd. 

Får jag fråga dig en sak?

Självklart Anastacia.

Blir du arg på mig för alltid om jag inte klarar det?

Tänk bara på hur speciell du är, och på att du tror på dig själv. Det är allt jag begär av dig.

Plötsligt stannade alla och kollade på mig.

Bakom dessa träden finns växten. Du måste vara ensam när du gör detta. Klarar du det kommer växten dö och krympa ihop, men en sak måste jag varna dig om, växten lever så du måste vara snabb på att gömma dig.

VA?! VAD SÄGER DU?

Ta det lugnt, Anastacia! Du kommer klara det, vi tror på dig.

Ja, det gör vi!

Det var Pål som kommit fram till oss. Han log stort mot mig. Wolkyria kom också fram till oss och gav mig pilbågen. Jag vände mig om och började gå de blåa träden.

Vi tror på dig! Ropade Pål efter mig.

Jag tog ett djupt andetag. Det var nu det skulle börja. Allt hängde på mig nu.

Bakom träden fanns en liten glänta, och mitt på den stod en liten blomma. Det såg ungefär ut som en maskros fast lite högre. Jag skrattade till lite av förvåning och tittade hånfullt på den lille växten. Då började marken plötsligt skaka och maskrosen försvann. Upp ur marken kom något stort och skrämmande och jag sprang bakom ett träd. Blomman bara växte och växte och blev bara tjockare. Bladen började forma sig som piskor och marken runtom började spricka. Jag visste inte vad jag skulle göra utan kollade bara på den stora levande växten som jag skulle döda. Marken hade slutat skaka och växten slutat växa när jag vågade gå fram bakom trädet. Så fort växten sett mig skrek den ett högt och skärande skrik som gjorde att jag rös över hela kroppen. Jag kollade efter central roten och skymtade en gul rot bland alla röda. Jag kollade på växten och drog snabbt upp en pil och siktade mot centralroten. Jag darrade i hela kroppen och plötsligt kom en gren farandes mot mig och träffade mina armar. Jag tappade pilen och  flög åt sidan, jag landade hårt på ryggen. Växten slog med armarna i luften och skrek. Jag reste mig snabbt upp och tog en ny pil. Återigen kom en gren farandes fast jag hann ducka. Mina händer skakade så mycket att jag aldrig trodde jag skulle kunna få iväg en pil, men jag lyckades. Pilen for genom luften i riktning mot rötterna. I någon åttondels sekund kände jag mig glad att jag skulle träffa, fast jag missade. Istället satte jag en av de röda rötterna och växten skrek till. Jag förstod att den var arg. Jag sprang över den hårda marken för att gömma mig bakom ett träd när en stor gren kom farande. Den träffade mig på benen när jag sprang och jag ramlade hårt på marken. Det var huvudet jag slagit i och jag kände hur det rann något från min panna. Jag reste mig snabbt upp och fortsatte springa. Det pulserade i huvudet och jag hade ont i knät. Bakom trädet tog jag upp ännu en ny pil och siktade mot rötterna. Precis när jag släppte pilen slant jag med handen och pilen flög rakt mot växtens överdel. Växten skrek till och pilen försvann in i växten, den var verkligen arg nu. Den slog med en gren rakt mot trädet och träffade med en hård smäll. Trädet försvann och jag stod där öga mot...någonting med den enorma växten. Jag sprang över gläntan för att inte bli träffad fast växten fällde mig med en rot. Jag landade på ryggen och kollade rakt upp på växten som skrek. Då plötsligt kom en gren farandes mot mig och jag stelnade till. Nu dör jag, tänkte jag. Nu har jag svikit alla människor i hela Aqustofia, alla som verkligen trodde på mig. Jag tänkte då på vad den gamle sagt:

Tänk bara på hur speciell du är, och på att du tror på dig själv. VI TROR PÅ DIG!

Det kändes som att dom orden kickade igång mig på något sätt. Jag kunde inte svika dom, jag har mer att ge. Efter alla tankar hann jag i sista sekunden rulla ett varv på marken och grenen träffade marken med en hård smäll. Det skvätte grus över mig fast jag reste mig upp. Jag hade ont i både huvudet, ryggen och benen. Det var svårt att springa fast jag ställde mig bakom en stor sten och kände hur jag började bli yr. Jag drog upp den näst sista pilen och riktade mot rötterna. Detta kunde vara min chans. Jag spände pilen så hårt jag kunde och försökte fästa blicken på rötterna. I samma sekund som jag släppte pilen kände jag det hårdaste trycket på huvudet som jag någonsin känt. Jag hade blivit träffad av en av växtens stora grenar. Nu slant jag säkert med handen och missade roten. Nu kommer hela Aqustofia dö. Nu kommer jag dö. Nu kommer jag aldrig få träffa min familj igen. Nu är allt över. Allt.

Hon vaknar!

Himlen jag ljusblå och solen sken i mitt ansikte. Det luktade sött i luften och vinden blåste lätt i mitt hår. Var jag i himlen nu?

Anastacia?

Det var någon djup, seg röst inuti mig som sa det där. Någon som jag inte kan se, någon som inte fanns. Det är bara jag här, det är bara jag här i himlen.

Anastacia, det är jag.

Den blåa himlen försvann och jag såg något annat. Något som såg ut som en människa fast väldigt suddig. Mina ögon började återgå till det normala och jag såg vem det var, det ver Pål. Var jag inte i himlen?

Du klarade det, Anastacia. Du gjorde det!

Vaa?

Jag gnuggade mig i ögonen och satte mig upp.

ANASTACIA! ANASTACIA! VÅR HJÄLTE!

Det var hela Aqustofia befolkningen som hejade på mig. Även om mina ögon fortfarande såg lite suddigt så kunde jag konstatera det. Men vad var det Pål hade sagt? Hade jag klarat det? Jag hade nog klarat det. Jag hade klarat av att döda den levande växten, att rädda hela Aqustofia!

Jag ställde mig upp på mina darriga ben såg en hel folkmassa strömma mot mig. Varenda person i Aqustofia stod just nu och kramade mig. Det var den härligaste känsla jag någonsin känt. Jag hoppade och skrek av glädje.

Den gamle kom fram till mig.

Jag sa ju att du skulle klara det! Anastacia, förstår du vad du precis gjort?! Vi är dig evigt tacksamma.

Pål som stod jämte kramade mig hårt. 

Tack, tack, tack Anastacia! Du har räddat oss! Du har verkligen gjort det, fattar du! Tack!

Pål kramade mig ännu hårdare och skrattade. Tillslut släppte man mig.

 Det var inte ett så dåligt val, vaaaa?

Pål log och puttade till den gamle lite så att han nästan ramla omkull.

Ojoj, förlåt Härskaren. Gick det bra?

Hahaha, jadå Pål min lille grabb. Du kunde inte gjort något bättre val.

 De båda kollade på mig och log. Allt hade gått så fort här. Jag hade kommit hit, träffat konstiga varelser, tränat jobbiga träningar, blivit kysst, dödat en levande växt, varit nära på att dö och räddat ett helt land. Jag har nog inte förstått än vad jag gått igenom och gjort.

Kyliner kom fram och kramade mig hårt. Sedan gav han väskan som har burit på till den gamle.

Han öppnade den och tog upp en tom burk med lock.

Eftersom du klarat uppgiften undrar du säkert hur du kommer hem. I denna burken finns det som gör att du kan färdas mellan världarna. Andas först in den här luften och spring sedan emellan de två träden.

Han pekade på två gröna träd som jag inte sätt innan och gav mig sedan burken. Jag tänkte på mamma och Melina. Dom var nog jätte oroliga över mig, dom trodde säkert att jag hade dött! Jag tog burken från den gamle. Pål kollade sorgset på mig.

Jag måste lämna er idag. Min familj väntar på mig och jag måste hem. Tack för att jag fått träffa er och fått vara med om detta äventyr. Jag kommer aldrig glömma er!

VI KOMMER MINNAS OCH SAKNA DIG FÖR ALLTID, ANASTACIA! TACK FÖR ALLT!

ropade alla människor i kör.

Tack så mycket Härskaren, Pål, Wolkyria, Kyliner och alla andra. Adjö!

Det är vi som ska tacka dig, sa den gamle och gav mig en kram. Jag kollade på Pål som såg ledsen ut. Han slängde sig i mina armar och kramade dig hårt. Jag fick böja mig lite för att komma ner i hans längd.

Jag tror att jag älskar dig, Anastacia, viskade han i mitt öra.

Och jag dig. Men förresten jag heter inte Anastacia, jag heter Sagalie. Fast det är lugnt! Kalla mig Anastacia, jag gillar det.

Okej Anastacia.

Han lutade sig tillbaka och kollade på mig, sedan kysste man mig igen. Den gamle kollade förvånat på oss.

Oj, jag har visst missat något här!

Han skrattade ett krassligt skratt och klappade Pål på axeln. Jag vinkade mot alla och lyfte sedan på locket. Jag sög in luften och kände en sur smak i munnen. Jag tittade en sista gång på alla men vände sedan om och sprang mot träden.

KOM IHÅG OSS!

Det var det sista jag hörde innan allt blev svart. Jag minns bara att jag sprang mot de gröna träden fast inte vad som hände sen. Jag gissar på något obegripligt.

Det jag minns efter det var att jag var under vatten. Jag fick en kallsup fast var snabbt över ytan igen. Mitt huvud gjorde ont och jag hostade för att få luft. När jag torkade mina ögon såg jag att jag stod en bit ut sjön. Precis som jag gjort när jag försvann. Det var som att inget hänt, att jag aldrig varit borta. Jag kollade på mina fingrar om dom hade blivit skrynkliga av vattnet, det hade dom inte. Jag hade inte rustningen på mig heller, utan samma bikini som förr. Solen sken och himlen var molnfri. På stranden låg mamma och solade och Melina lekte i sanden. Jag blev glad över att se dom och började gå upp från vattnet. Samma personer låg på stranden som när jag gått ner i vattnet. Mamma satte sig upp och kollade på mig.

Du Saga, var det kallt i vattnet?

Det kändes konstigt att hon inte kallade mig Anastacia, jag gillade det namnet så mycket.

Av: Maja Amour 

Åk 7

10/4-14